Såg molnen
som av sig själva
vita bädda in
tallens höga krona däruppe

och allt ville nu sänka sig ner
långsamt som för att
tynga mig till utmattning här nere
under oket av mig själv
som jag burit så länge

Tallens bark rann
i mönster nerför stammen
likt stelnade droppar;

alla tårar jag inte
kunde gråta
under så lång tid
tycktes ha fastnat där
istället, som förvedade

Jag föll och höll
mig fast i tallens rot
som vore den själva roten
till det onda, att rota ut.

Långt om länge
och till slut

sade någon
som för att rädda mig,
utan att jag hörde det:

"jag ser min egen längtan
i dina öppnade ögon" -

men jag vet inte vem det var
som såg in i mig så.