I helgen satt jag med några vänner och drack ett par öl.
vi blev sådär flummigt filosofiska som man lätt blir vid sådana tillfällen.
Efter en stund bestämde vi oss för att ta en promenad och inte bara sitta stilla inne.
vi gick till Skeppsviken, en fin badplats här i stan för er som inte vet.
det var inte bada vi ville då det var kallt, ruggigt, lite småregn och dessutom natt.

Så vi satte oss på en högt belägen klippa och beundrade utsikten, diskuterade allt från favoritöl till tjejbekymmer till meningen med livet.
just den sista punkten har alltid intresserat mig, vad är meningen med livet? finns det ens någon mening med livet? är det densamma för alla i så fall?
den sista frågan där var något mina vänner aldrig begrundat, är meningen med livet samma för alla? det kanske vi aldrig får veta.

Efter att ha diskuterat meningen med livet en stund gled samtalet in på annat ämne, men jag kände mig inte färdig där, jag la mig rakt ner och tittade upp i stjärnorna, som om dom skulle kunna svara mig. jag såg stjärnor falla, jag tänkte att stjärnorna kanske har en mening, och vad stjärnorna anbefaller är jag nog ganska värdelös, jag som liten människa kan väl inte ha någon större betydelse för hur universum utvecklas?

Jag gör ingen skillnad på hur Jupiter snurrar, eller hur svarta hål slukar.
Det slog mig hur små och oviktiga även de största mänskliga tänkarna var, Platon och Aristoteles, Newton och Einstein, Dalai Lama och Mandela. men även dem kommer för alltid bli ihågkomna som några av historiens viktigaste Människor.

Visst, jag kan börja studera, forska och hoppas på att någon dag komma på något som också garanterar mig en plats i historieböckerna, men när jorden brinner kommer även de att gå under.

Så jag tänkte, jag tänkte att det är inte det jag vill, visst det hade varit trevlig att för alltid bli hyllad efter min död, men i så fall skall det vara på mina villkor.

Jag vill minnas en bok, faktum är att det är min absoluta favoritbok, Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, där fastslår han meningen med livet, universum och allting. Han skriver att svaret på den ultimata frågan om livet, universum och allting är så enkelt som 42.

det låter obskyrt, dumt, fånigt och kanske inte helt fel ändå. Svaret kanske är såpass surrealistiskt för att frågan är lika surrealistisk. Kan frågan verkligen vara så enkel? Finns det en mening med livet som är samma för alla? Är frågan lika obskyr som "träd + 4 = ?"

Det kanske kan vara olika svar för olika människor? Kalle 34 år kanske har sin mening i livet genom att rädda liv som brandman? Gunilla 67 kanske får ut sin mening i livet genom att gå på swingerklubbar och ha sex med 23 andra personer samtidigt? Hanna 6 år kanske finner sin mening i att gå runt i skogen och fantisera ihop episka äventyr? och där uppstår genast en ny fråga, är det samma sak genom hela livet eller kan meningen med livet förändras med åren?

Jag tror att eftersom vi människor bara är små obetydliga kommatecken i universums historia så är det upp till oss att fylla våra liv med mening, jag känner en medlem här på poeter.se som brinner väldigt starkt för jämställdhet och kvinnorätt som inte är rädd att ta upp en diskussion, hon är jättestark i sig själv och jag beundrar hennes inre styrka, och om du läser det här, du vet vem du är och fortsätt kämpa! att sprida kunskap och ta upp en viktig diskussion kanske är hennes mening med livet, kanske just nu, kanske för alltid, vad vet jag?

men vi som människor måste hitta våra egna vägar och meningar med livet, jag vill lära mig att surfa på vågorna vid hawaii, jag tror att det är min mening med livet. i alla fall just nu. Det är din plikt som människa att hitta det du älskar, eller det du brinner för, eller helt enkelt det som gör att du känner dig allt annat än obetydlig i universum.

Det är upp till mig att fylla livet med mening. tror jag? En av sakerna jag älskar med det här ämnet är att jag kanske aldrig kommer få veta svaret, hur mycket jag än tänker. Det lurar som en hägring precis utom räckvidd, jag kan nästan snudda vid det, men når det aldrig.

plötsligt knackar min vän mig på axeln för att se så jag inte somnat, och jag blir abrupt ihågkommen om att jag fortfarande ligger på rygg på en klippa mitt i natten och duggregnet har gått över till ett ihärdigt regn. Vi börjar gå hemåt, men nu känner jag mig färdig i ämnet meningen med livet, i alla fall för den här gången...