I det mörkaste
av skogen Sinkadus
bortom byar
å timrade hus
hörs ... ett urgel, gurgel ... å anacka
från en gnällsjuk trollpacka.

Plockande bland mossa
kottar å lingonbär
skrockar trollmor Rugosa
så tungan svartnar när
ederna osa.
Ty munnen klösa å knåda
var glosa
i de´skabrösa av anåda.

Hon grå som gråsten
är hård som graniten.
Krokig å krum ...
av Nordanfläktens mun
så ärrad å biten.
I vart ben å knota
så skröpligt skrotad
av gikt å podager
är hon som sådan
även ganska så mager.

Manglad i skiten ... luggad å sliten
skabbig som en hund
står hon ... som stoppad
... stående ... för å vila en stund
kisande ögonen sina
me´plutmun ...
- Tvi å tve, hon grina.
- Um, um ... vi å ve
ja ä väl ena tosa ... hee
som mähä ska ja hä å strosa.

-Inga fläsk i gryta
trollmjöd å mäsk
sinat ... å börjat tryta
mycke ja grinat
nu få ja no äta ... potäta
björklav å tallbarks-skrap
om vart annat, inbakat.
Ett oätligt djävulskap, man skapat.
Sicken våda, sicket gny
allena här råda
en sådan satans meny.



Gurra Aktersnurra