Vid vägens kant har jag stannat

och drömt mig bort i dina färger

ditt hår som lavendel i sin doft

din blick som nyanser

av hjärtats slag

Jag måste få möta dig igen

du som levt i mig för alltid     

mitt liv tappar sitt tillstånd

när solen går ner i mina ögon

Jag sitter här vid vägens kant

ser tankarna rulla sig tomma

över landskapets sargade märg

där gullvivan slutat att blomma

Jag måste få möta dig igen

du som fick mig förankrad och hel

i min väntan galer en gök sitt hopp

försöker få mig att glömma

avskedets plågsamma spel.