Min inspiration är för närvarande helt borta.
Någon har varit här före mig och norpat de sista sötsakerna ur skafferiet.
Jag tömmer skrivbordslådorna,
vänder upp och ner på huset –
lyfter på varje dammig bok, skakar varje mapp som om den vore ett gammalt träd
och jag en svältande jägare på jakt efter frukten som ingen annan ser.

Jag tar mig ner i källarförrådet för att leta,
blir nästan skrämd av skuggan jag kastar mot den fuktiga väggen.
Kanske är det möss i väggarna.
Kanske har de gnagt sig in i mina tankar,
ätit upp varenda smula av idéer medan jag sov.

Tankarna kryper som kalla fingrar.
Jag mumlar ordet "krig",
drar ut lådor, rotar febrilt efter musfällor under vasken,
fingrar darrande på den rostiga fjädern.

När jag ligger där på magen och spanar in under diskmaskinen,
får jag plötsligt syn på något – en rörelse, ett flimmer i skuggorna.
Där är den!
Inspirationen. Ett ögonblicks glimrande svansspets,
som en eldfluga i mörkret.

Jag kastar mig efter anteckningsblocket,
pennan, och i samma stund som svansen försvinner
bakom spisen,
hör jag mig själv utbrista:

Heureka!