Elvansen var mer än hon förväntade sig; för första gången på länge kunde hon avsluta sina anekdoter och sortera sina tankar i prydliga högar från relevant till irrelevant. En fin skala. Det var svårt för henne att stanna upp i samtalet med en minst sagt saknad och bortglömd vän där hon blev påmind av den där verkligheten när hon kunde spinna vidare på vilket ämne som än serverades till henne. De där känslorna av fokus, motivation och målmedvetenhet ekar tyst i det förflutna nu och om hon någonsin kunde vara ärlig driver det henne halvt till vansinne. Hon finner ofta inga ord när hon ställs mot väggen i det där röriga, tilltrasslade vardagstillståndet. Efter trettio vakna och aptitlösa timmar vill hon inget annat än att glida in i en ansiktslös tomhet; när ruset sakta men säkert försvinner från hennes medvetande, men samtidigt sticker kvar som en rastlöshet i hennes kropp blir viljan av att springa tillbaka och hålla sig kvar överväldigande. Tanken att samma dag kan återupprepas med hjälp av en bussresa till byn bredvid är om möjligt mer förkrossande och den växer sig större och starkare som en sinnessjukdom i henne. Det finns bara ett sätt att fly som är mer uppslukande och ibland - om möjligt - kanske mer skadligt. Visst kan det kännas bra med det där lätta sipprandet ur sargade lår men visst svider det också att slita av de inkoagulerade papperstussarna dagen efter i en skräckfilmsliknande blodbädd till säng. Vänner suckar oroligt och skriver långa meddelanden medan hon dagarna efter skärpt försöker nicka sansat och mena på att detta är något som inte är regelbundet och hon hoppas, hoppas, hoppas att det hon säger är sant. Det visar sig vara det, periodvis. Hon upprörs över den absoluta sanningen att hennes lyckligaste tillstånd förmodligen finns i de resoluta känslorna och det är det enda hon inte riktigt tillåts i sitt liv just nu. Samtidigt menar den utarmade psykvården att inga preparat skulle kunna stabilisera det kaotiska inre som präglar det där ansvarslösa, omstörtande livet. Aldrig någonsin har hon haft så svårt att snurra sitt huvud runt faktumet att det inte skulle finnas något i deras befattning som skulle kunna vara en trygg mammas hand. Hela tiden slungas hon mellan den totala och våldsamma upprymdheten och den tröstlösa känslan av förtvivlan. Dessa dubbla budskap sliter på ett utarbetat sinne och sorgligt nog är hon medveten om att med tiden kommer det tyna precis så som det förväntas av henne. Senare i livet kommer hon dras i armarna för att ställas i leden hon inte hör hemma i och motståndet kommer att vara skröpligt och sjukt. Visst kommer det vara beklagligt att se menar männen i dyra kostymer, men det kommer vara det bästa för vårt mallsamhälle och tills dess kommer hon matas med normer som ingen egentligen vill skriva under på. Och varje dag kommer hon att gå med känslan av att någon sätter en bläckpenna i hennes hand och leder blåa bokstäver på dokument som hon aldrig har fått läsa genom.