Jag kom till dig igen. Jag var hos dig igen. Jag hade känt rätt länge att det skulle hända, om det föll sig rätt eller fel. Det låg i luften, om kärleken inte ville sig på våra olika håll. Jag ville att det skulle hända, även om jag ville ha kärlek med honom mer. Och den där kvällen när jag var reducerad till en våt trasa av hans likgiltighet och distanserade förbindlighet, då hände det.

Du hade strul med din tjej, ni hade bråkat och kanske var det till och med slut. Jag berättade om mitt och sa: ”Jag vill något med honom men i kväll behöver jag dig”. Jag bjöd faktiskt in mig själv och tack för att du lät mig…

Det var fint med dig igen. Det var alltid fint med dig. Men jag vet att du inte förstår riktigt vad du betyder för mig. Jag drog fingrarna genom ditt hår, så där som jag älskade att göra förut. Och jag kysste dina händer. Du tyckte alltid det var konstigt men det är som om de ber mig göra det, går inte att stå emot.
Du ger mig inga komplimanger och du älskar inte mig. Men du är varm och stark och du luktar gott. Och jag älskar din kropp. Ja, egentligen älskar jag dig, på något konstigt och omöjligt sätt, för att jag behöver göra det, för att du är, för att du finns och bara för att. För att du räddade mig en gång. Och du ljuger aldrig för mig.

Du började leta i garderoben efter något, och fiskade strax fram min svarta bolero. Du sa ”den är din, du glömde den här”. Fem månader i din garderob! Den har fått din doft, vet du det? Jag frågade vad du tyckte om mina dikter, hade du ens läst dem? Du sa ”jag har läst men du vet att jag gillar inte poesi, det är inte min grej”. Och jag vet, du är matematik. Du föredrar siffror och ren logik. Och just nu vill du nog inte förstå. Jag kysste dig och sedan gick jag utan att vända mig om.