ett monster bultar på
från magens insida
den värsta rädslan är nära
det bor en främling i min kropp

jag lyssnar till min lille pojke
talar högt till honom
han frågar saker om mig
sin far

och jag märker till min glädje
att denne far är verkligen jag
och inte min pappa
som man lätt skulle kunna tro
när man blivit intrasslad
i ett kärnkraftverk utan styrpanel

jag och lille pojken slår oss ned på en bänk
och talar oss in i varandra
hand i hand

och regnet får störta ned
marken brinna
skogarna fläkas upp
bergen lossna
havet svalla över
luften förbubblas...fördubblas...
ja t o m dunsta
himlen koka
människor födas, komma
gå och dö

här sitter vi nu han och jag
och berättar oss igenom
det som hotade bli en härdsmälta

att jag som är så fin och skön
inte fick älska min mamma

berättandet tar slut
vi reser oss upp
han släpper min hand
jag tar den