Jag såg dig på nätet igår. Ditt ansikte var lika vackert som vanligt, men dina ögon var någon annanstans. Det fanns ingen glädje i dina ögon. Jag såg bara bottenlösa hav, ingen himmel blå, inga blommor, hörde ingen vacker sång.

~

Dina ögon har bränt sig fast på min näthinna. Jag undrar över hur du mår, har ditt hjärta bleknat, börjar ditt hår få några gråa strån? Sover du gott om nätterna?

~

Det händer att jag tänker på stunderna vi har haft. Första gången du rörde vid mig, hur du utforskade min kropp, hur jag kände ditt hjärta slå så där hårt och snabbt.

~

Jag vet att du älskade mig. Du pratade om mig hela tiden. Berättade för alla vad jag gjort, hur jag tänkte. Då fanns du där för mig. Du fanns där, natt som dag. Med dig ville jag åka världen runt, flyga mellan olika kontinenter, äta i Thailand, simma i Stilla havet, älska i Grekland, för att till slut somna i din famn.

~

Ja, du är den första mannen jag älskat. För dig hade jag gjort allt. Men du utnyttjade min godhet, rispade elaka ord på min hud, knivskar mitt bröst och för att slutligen dumpa mig någonstans där kärleken inte längre fanns.~

~

Min inre värld ändrades efter det. Jag var inte längre samma person. Där i slutet slutade mitt hjärta att slå. Syrebristen satte sina spår. Min hy har åldrats, mitt inre har ändrats, men det värsta är, jag tror fortfarande att du älskar mig. Jag var din första kvinna, vi hade ett speciellt band, men du ville äga mig, det förstod jag långt senare. Jag gjorde inte som du sa, jag valde mina vägar och du kunde inte acceptera.

~

Någonstans inom mig är jag stark, så har det alltid varit. Jag kan trilla från berg, stoppa blixtrar och bära jordens tyngder på mina axlar. Men du försvinner inte från min näthinna och nu inser jag varför, vad som än har hänt, hur många ärr du än har gett mig, jag älskar dig fortfarande...