Kärlek, kärlek, mitt liv, mitt ideal.

Vad är det? Vad betyder det? Vad står det för?

Vem kan säga sig veta, vem kan ge sig själv företrädesrätten att bestämma vad som är kärlek i ett visst givet ögonblick, för varje människa, för varje situation? Och om ingen kan det, vad är det då för mening med att försöka "leva Kärleken"?

Jag har lärt mig att Kärlek är att "göra sig till ett med alla utom i synd" . Men vem i himmelens namn kan säga sig veta vad synd är? Om synd är allt som är "ickekärlek" och själva definitionen på kärlek är omöjlig att fastställa, så förlorar ju även begreppet synd all innebörd. Det faller lika platt till marken, som alla andra tändsticksbyggen som vi människor åstadkommit.

Alltså återstår inget mer än att dra sig tillbaka från världen. Helt utan mening och betydelse. För det enda jag med säkerhet kan säga, är att jag alltid - på ena eller andra sättet gör bort mig, gör "fel", är fel.  I relationen till andra människor alltså. Inte i relation till naturen, även om den sanningen egentligen gäller även där. 

Så varför ens försöka?

Det är så patetiskt. Livet är så oerhört patetiskt. I all sin skönhet, i all sin prakt är det trots allt ändå patetiskt. Åtminstone människans strävan efter att forma verkligheten efter sin vilja och efter sitt eget godtycke.  Vi säger oss gör "Guds vilja", men Herre Gud (bokstavligt talat); hur kan vi inbilla oss att vi någonsin kan förstå "Guds vilja" ?

GUDS VILJA!!!

Så pretentiöst! Så oerhört pretentiöst och patetiskt! Vi som inte ens kan urskilja vad som är vår egen vilja. Vi som tror att vi "vill" ha just den där bilen, det där plagget som är modernt just nu och så vidare. 

Vad vet vi om att vilja? Lika lite som vi vet vad kärlek eller något annat för den delen är. Vi tror oss veta, ja, men det är inte detsamma som att verkligen veta. Verklig kunskap har bara Gud, och om Hen vet vi absolut ingenting. Vi har åsikter, trosuppfattningar, men vi vet inte ett förbannade dugg.

Några av oss har blivit "välsignade" med uppenbarelser, som i fullkomlig tydlighet förklarar Livets, Verklighetens innersta väsen, själva Varats outgrundlighet. Men hur mycket de än försöker kan de ändå aldrig förklara det för oss andra vanliga, dödliga. Vi skapar regelsystem, förklaringsmodeller vilka vi bestämmer är de enda rätta, den Sanna Tron, Den Enda Religion som sitter inne med sanningen. Och sedan startar vi krig - som de myror vi är - och försöker utrota alla dem, som inte tänker och tycker som vi. Halleluja! Here we come!

Finns det Någon eller Något som vi bör kalla Gud överhuvudtaget? Någon/Något som sitter inne med all Kunskap, all Sanning, eller är allt bara en illusion?

Jag har valt att tro på en kärleksfull Högre Makt som jag kallat Gud, en personlig Entitet som vill mig väl, som ger mig alla goda gåvor, allt jag någonsin kan önska mig. I detta har också ingått uppfattningen att jag faktiskt inte själv har den blekaste aning om vad som skulle kunna göra mig lycklig. Därför har jag med förtröstan lämnat över ansvaret för min lycka till min Högre Kraft. 

Det har varit befriande och till oerhört stor lättnad för mig. Jag har kunnat släppa taget om allt det som jag faktiskt inte har någon som helst kontroll över och kunnat känna tacksamhet över allt det goda som finns i mitt liv. Det Goda sett ur mitt perspektiv alltså. Alla vackra blommorna på marken, ljudet av fågelsång, en ljum vind mot mitt ansikte, det faktum att jag kan sjunga och hantera gitarr och piano något så när, min förmåga att formulera mig i skrift. Och så alla de materiella tillgångarna som jag har; alla de fina sakerna som jag hittat och kunnat omge mig med.

Och så till slut finns bara det här enda kvar; nu är jag färdig. Nu har jag inget mer som jag känner att jag behöver eller vill uppnå. Nu både kan jag och vill jag "gå ur tiden". Inte i betydelsen av att dö (även om det också känns helt okej) utan som sagt att bara försvinna, att inte längre behöva finnas till för någon enda människa förutom mig själv. Allt är uppnått. Allt är fullbordat... Nåja, den travestin var aningens förmäten, men i alla fall.

Det som återstår nu är bara att fortsätta att försöka - och känna misslyckande inför min egen begränsning och oförmåga - att finnas till för andra, så att de ska kunna känna tillit, hopp, tro på det goda i livet, på möjligheterna, på meningsfullheten.  Och det är en uppgift som jag helst skulle vilja slippa ifrån, för den är så oerhört tröttande.

"Stoppa världen, jag vill kliva av" (eller om det nu var "jorden", minns inte, men innebörden är densamma för mig).

Mörkret, det välsignade mörkret. Att få gå in i det och slippa se allt klart. Att slippa verka, vara ... "någon" ...  slippa vara någon! Inte slippa vara rent generellt.

Inser att orden i meningen ovanför kan skrivas ihop. Meningen blir då ännu tydligare: Att Slippa Verka Vara Någon. ATT SLIPPA VERKA VARA NÅGON!

Det är det jag vill! Jag vill inte att någon annan ska kunna ha någon uppfattning om mig, se mig som jag verkligen är eller som jag inte alls är. Jag vill överhuvudtaget inte bli sedd!

Och så sitter jag då här och skriver, som om det enda jag ville var att bli sedd, hörd. Som sagt; livet är patetiskt, vi människor är patetiska, JAG är patetisk!

Och det vill jag inte vara, det orkar jag inte vara. Det är så oerhört påfrestande.

Därav eftermälet. Jag är den som INTE VILLE VARA ; inte ville vara Någon, men som ändå alltid var, som alltid utmärkte sig, som inte till något pris i världen kunde göra sig osynlig. Hur mycket hon än försökte.

Men nu får det vara nog. Nu MÅSTE DET VARA NOG! Annars dör jag, bokstavligt talat. Om jag inte klarar av att dö nu, kommer jag inte heller att klara av den Stora Döden, den Riktiga Döden. Då kommer jag att fortsätta att irra omkring i detta halvvara i evigheters evigheter (you whish!). Amen!

Alltså går jag nu, in i Mörkret, in i Tystnaden. Om Gud då vill uppenbara sig för mig, so be it. Om inte är det okej ändå. Jag är Den som Är och den som Inte Är i en och samma person och det är så himla frustrerande. Om Gud vill kommer jag på riktigt att bli Den som Var, men inte längre är. Eller också blir jag den som Inte var, men som nu äntligen Är. Semantik! Jag kommer med allra största sannolikhet att fortsätta vara det jag alltid har varit; Hon som Är utan att vara, Som Är utan att Vilja, Hon som Vill utan att Vara, Hon som Inte Vill, men väljer att fortsätta låtsat som om hon vill, av rädsla för att såra någon, av rädsla för att eftermälet ska bli "Misslyckad" istället för "Kärleksfull".

Vita Mörker, Välkommen ska Du vara. I Dig går jag nu in, gömmer mig och låter Ditt ljusa Mörker lysa upp min själ och alla själars själ. I ditt mörka Ljus kan jag gömma mig, Vara eller Inte vara alltefter Ditt gottfinnande. Du som Är Den Som Är, Den som Har Varit och som Kommer att Vara från evighet till evighet. 

Brännande heta Kyla; fasansfulla Förtröstan; leende, skrattande Lidande; hånande, hotande Mildhet; skärande, sårande Kärlek; övergivna Gemenskap; översvämmande Tomhet; uppblåsta, självtillräckliga Ödmjukhet. Här ska jag trivas och vältra mig, tillsammans med alla de andra, de som tror sig veta och de som ingenting tror.

Glömma allt jag sett och lärt mig, öppna mig för det nya, det som jag ingenting vet om, men som jag tror ska komma. Tysnad och Ljus och Mörker, Sanning och Lögner lika, Inget ska skiljas från Alltet, Allting får finnas till slut.

Amen