Så kommer den då igen, den känslan för väl jag känner igen.
Att i min ensamma tvåsamhet nu återigen.
Ser de mörka demoner, med bråd död till mitt sinne,
där plats för nått annat ej finns i mitt minne.

Den fyller mig ej med respekt för min kropp,
mitt samvete säger, ”det finns inget hopp”.
Är min hopplöshets skepnad av ödet bestämt?
Säg mig, är hela jag blott ett sarkastiskt skämt?

Det problem som jag ställts för är helt adekvat,
att i livet jag saknar en riktig kamrat.
Ser all glädjen försvinner i min paragraf,
blir ett tomrum jag lämnar i min epitaf.