Jag ville jag vore så otroligt stark,
att vara i sinnet just sån patriark,
som styrde och ställde och allt fick sen gjort.
Men livet passerade, gick allt för fort.

Inför skranket sitt innersta krävande jag,
få erkänna, sanningen är, du är svag.
Det tager på krafter och tömmer min själ,
skall jag nu ge upp för att taga farväl?

Eller finns det en framtid som jag ej förstått?
Där gemenskapens samvaro samlas så flott.
En framtid så ljus med trumpeter och doning,
på allt det jag hoppas, där jag får min boning.

Copyright" (©) Peter Boman 2020-12-22