Var plats har sin boning,
varje medvetenhet, sin plats och försoning.
Varför inget utrymme, plats i mitt liv?
Horisonten den saknar ett rent perspektiv.

Att ha levt och ha älskat, och gift sig fått barn.
När du mist det blir livet ju blott till ett flarn.
Det svävar så ovisst mot en horisont.
Att fortsätta leva, problem mastodont.

Kan man leva utan att fortsätta älska?
Att fortsätta leva utan att sig förälska?
Säg mig var finns det jag saknar säg var finns det ljus?
Ej här i mitt mörker och ej i mitt hus.

Att i vackraste ögon se framtiden glänta.
Hej du Gud! Var finns nu en kärleksfull jänta?
Varför låter du mig här just så otåligt känna?
Hur min själ just av längtan sig långsamt förbränna.

Kärleken den är blott mitt innersta hopp.
Känn mina känslor, ja hela min kropp.
Livet så sakta sig bara förflyter.
Hoppas att kärleken mig ej mer förtryter.

Copyright" (©) Peter Boman 2020-12-22