hon vandrar
i natten


ansiktet är vänt

in i silverögats
vidgade
pupill


hon stiger in
hämtar
i löfte


synens ögonblick


varsamt
planterar hon
detta kristallfrö

i jordmånens händer

hon sover dag
in

under
mossans täcke


och jag såg
träden
röra vid ögonen
i människodalen

såg
träden
avkläda sig
sommarskruden

och träden såg jag
skrida
in i ängen

bärandes
skira
skrudar

vävda ur drömmar av
spindelnät

fyllda med pärlor
dagg
skymning
renaste
klaraste kristall


min själ fylldes till brädden

den jag var den jag är strömmade in
i detta böljande hav

uppleva kunde jag hur själen
steg in i stammen
hur jag skrudades i skirskrud
vävd ur
drömmar av
spindelnät

fyllda med pärlor
dagg
skymning
renaste
klaraste kristall

sägnerna hördes stämmas
in i detta nu
böljande tonhav
inom vilket vår
rörelse gavs belivelse
och jag kunde se hur
stammarna
våra stammar
skimrade inifrån
svagt
ändå
starkt
i purpurtoner
nu
hörde jag gnistfolken vita
nalakas ur
västanflodens silver
dessa bar skålar givna ur
nordanfloden
fyllda med hopp
med läkedom
till sargade stigar

upplevde gjorde jag hur våra rötter
ohörda rötter helades

jag såg de sovande i
människodalen
vända sig i sömnen
såg plågan rinna in i stjärnfloden
tvagas av
de vitas
fingerknoppar
jag såg de sovande
i
människodalen
väckas i gryningen
skrudade i klart
seende blick

detta såg jag
och detta bar jag in i dagen
strödde synen i
kärlek
in i fälten
och jag hörde träden svara i vinden

de gav mig
i nattens höga andning


täcket

gnistrande
diamantglöd


värmde
mina frusna
fingerknoppar


i mitt inre syntes
vitfjärilar sväva


syntes
mina bara grenar
med spjut


sakta täckas med blad


ännu
tvenne av dessa nätter


bidar du mor


sedan giver jag dig
blå i gåva


bladet vändes
där vid stenarna
i vars händer
ormbunken lever



jag andas till dig
du vid mina rötter
rosenrötter


frys icke
du väna viol


jag bäddar moln
runt rötterna dina


visst
är vägarna många

ändå är de en
ty hur du än försöker
vända
vrida
vägarna
är namnet de bär
förening
förenande



molnen i dina ögon är
solskugga

se hur solen belyser skuggan


lugn
skådar rosen
in i solmoln


nattens rena klarhet
är

tårar

rörda av
stjärnor


fåglar
höljer henne

i vingar
triliter
manade in i vidhjärta



där steg jag
ur skeppet

buren av mässande


moai lyfte facklor


lade mig ned
i visshet
lindade tystbladet runt mig


ske
må ske

klarning


däri
syntes han


nalkas
genom trädens grenar


lätt

rörde han vid
kristallbladen



havet råmade
korallgräset rörde vid stranden


han öppnade handen
blåste orden trenne till



ordlöst
öppnades mitt hjärta
in i svar

kom



han avklädde mig lagren
av skydd av värn
skälvde gjorde jag i vinden


han kysste
min smärta


visade i renhet
den tillit jag glömt
därmed
svek


han öppnade stämman
svikit tilliten har du ej
dina segel brändes


han rörde vid askan
moai målade jordehuden med


jag öppnade den stämma
jag slutit


dig
min älskade
är


den tråd

sländan spunnit
till vävens helande
du min älskade är den saknade vingen



vad annat kunde jag i sömnen
än att le till
var det
dumhet



tystbladet
lämnar jag ej


och mossan förblir mitt täcke



så hördes facklorna fräsa
näri regnen steg ur stenarnas rötter




minns detta
ögon


mina ord är icke
riktade