Som en vandrare
jag är
på dödens landsväg
där får man ej parkera
bara fortsätta marschera.
Där ristar sig sekunder
och minuter
in i min hud.

Ja döden klä´r mig
med årtalen
i min skrud.
Ändock så vådligt benägen
fortsätter jag resan
och målet
för min färd.

Ty åskådlig...sådan är vår värld
fylld av bilder
och ljud.
Vinnlagd jag är
och oförvägen
att mätta mig
med minnen så kära
OOOH STORE GUD.

Ack segerrikt
vill jag förmå dem
i sinnet... få bära
den dag
jag kliver av vägen
och blivit svag
så anden i ära
fås flyktad,
då jordad jag gravats
och i stoftkornen
livslågan min
lagts lyktad






Gurra