Jag vet inte om det var 1973 som jag träffade honom bredvid ett café.
Vi slog oss i slang och jag vet inte vad vi förtäljde men min vän blev han,
och det var många saker vi dväljde.
Åren gick och han stod ofta upp.
På fester i glada vänners lag fanns han alltid där, min vän så kär.
”Slå upp mer i glasen!” Skrek han alltid.
För här vankas fest!
Han gjorde det för stämning, det han tyckte var bäst.
 
Fest och gamman i vått och uppenbart. Kvinnor runt mig flödade.
Allt han för mig gjorde var underbart. Men var det förödande?
Skiter väl jag i just nu!

Hej kompis!
Nu är det bara jag och du!

I mångt och mycket blev han min bäste vän och mycket han gjort är ej att förglömma.
Men han lurade mig ack så förbålt att mitt sanna ego, jag råkade glömma.

Han var en sån som allt kunde lösa. En intelligens i sig som problem kunde undanfösa.

En kompis och partner en närande vän.
”Har du ångest? Hej grabben, det fixar vi sen”.
Vem är då denna någon och sällsamma kamrat?
Som fått mig att överge allt så kavat?

Hans namn det står skrivet i eld på min panna.
Visst är det märkligt? Att jag honom förbanna!

Denna min vän i frihet, vänskap, i vått och torrt.
Har gjort att jag på detta vis kan fatta mig kort.
Och med hjälp jag ännu stark här står.
Mitt liv är mitt, jag nu förstår.

Min broder min bäste vän och kamrat!
Du står där ändå så pigg och kavat.
Ger dig en sista skål och gutår?

Min bäste kompis.
Alkohol.