Jag vill berätta om mitt ljusårshjärta.
Det är lite eget. Det rusar.
Det SM, EM och VM rusar rakt ut ur bröstkorgen och runt jorden och tillbaka in i bröstet igen innan man hinner säga aj. Ibland stannar det inte utan fortsätter runt.

Det är ett så rastlöst hjärta förstår du. Det älskar för mycket.
Så när allt är som det ska vara och folk skrattar och ler och kysser mig, då sticker det. Det kallas ljusårhjärta.

Det tar ett tag och jag hinner lämna, och då kommer det tillbaka och ligger i ett hörn av bröstkorgen och flämtar. Det är inte lätt att bota.

Mamma har det med säger hon, det är därför hon inte kan hålla nån ny nära.
För att hjärtat rusar iväg. Skulle det stanna skulle det kanske sprängas av kärlek eller kvävas av sorg förstår du.
Det var därför hon sa att jag inte kunde få mig själv att stanna i lilla skeden skeden och stora skeden och dina fina ord.
Jävla ljusårshjärta.

Men mitt och mammas hjärtan kan båda rusa tillsammans och därför kommer vi aldrig ifrån varandra. Det säger hon iallafall förklarar allt. Att hon inte slutar älska mig fast jag jämt är nära.
För mitt ljusårshjärta.