Han släpper. 
Som i ett brevnedkast till en ekande tom lägenhet. Diffusa rader dammar upp hjärnbalken på nytt, som om himlen öppnat sig för att skvallra om regnet. 

Tiden står stilla. 

Övergripande inslag av händelseförloppet dansar loss till trummandet. Det är platsen där hjärtat och hjärnan rör sig till samma rytm. Ingenting är oundvikligt. 
   Han andas tungt i mitt öra och allting sköljer över mig. Hårstråna reser sig. 

Elektricitet. 
Som en dragningskraft.