Du ligger i sängen så vacker du är ditt ljusblonda hår,
spår av änglar det bär.
I världen jag vet ej en vackrare kvinna,
dina ljusbruna ögon får mig att livet förnimma.

Vi har älskat, förnummit en kärleksorgasm, där två svettiga kroppar gemensamt i spasm,smakat livet och kärleken allt på en gång.
Vi hört änglar som sjungit just vår kärlekssång.

Men plötsligt jag vaknar, och kvicknar sen till.
Jag är svettig, förvillad. Men nog mest rådvill.
Vill ju drömma den drömmen och ej vakna upp.
Till den klocka som väckt mig som en galen tupp.

Vad är det för fel och vad fattas mitt sinne?
All den kärlek jag bär på så djupt just därinne,
är jag dömd att så ensam på jorden här vandra?
Att mitt själviska jag är den ende att klandra?

Att önska att älskas av någon, en kvinna.
Är ej ett problem men är så svårt att finna.
Men jag finns här och vill ju som alla förstår,
finna kvinnan som delar mina slutliga år.
Kärleken kommer och kärleken går.
Men ej för mig?

Det är det jag inte förstår.