På grund av förseningen var det bara två minuter mellan tågen. Harry blev tvungen att kliva över en man som låg på perrongen.
    Det snöade ymnigt och mannens svarta skägg var på väg att bli vitt. Harry hann inte grubbla över om han var död, medvetslös, hade somnat eller bara låg där med slutna ögon efter för hög alkohol-konsumtion. Funderingarna kom senare.
   Uppför rulltrappan, över spåren och ner på nästa perrong. Göteborgståget stod kvar. Harry hoppade ombord och hittade snabbt sin reserverade fönsterplats. Upp med väskan på hyllan.
    Klockan var 19.08. Det var nu tåget skulle gå, men det stod kvar. En minut, två minuter. Naturligtvis klarade man inte att hålla tidtabellen i det här vädret.
    Från sin plats såg Harry genom snöyran ut över perrongen, där han nyss stigit av. Karlstadtåget hade redan åkt iväg.
    Den orörlige mannen låg fortfarande kvar. Han började allt mer anta formen av en snödriva. Tre personer var på väg bort ifrån honom, två av dem drog tunga resväskor. Ingen stationspersonal syntes till.
    Ytterligare en halvminut gick. Harry såg sig om efter en konduktör, men där fanns ingen. På platserna mittemot Harry satt två yngre män, som båda med ljudproppar i öronen var försjunkna i sina datorer.
    Jag kan inte sitta och se på detta, tänkte Harry. Han reste sig från sin plats och klev ut i gången.
    Med ett ryck gick tåget igång.