om
hur fattigdomen
som vände och vred
på den gränslösa skammen
så många gånger
att händerna till sist knöt sig
som två halvor
av en Rubiks kub
vars rutmönster
av tunt glas
skavde oupphörligt
mot varandra

och om
hur överflödet innan dess
hade hånglat upp
en inbillad helhet
så att högmodet
tvingades släppa allt
och med spruckna naglar
riva i stavarna och tapparna
med förhoppningen
att en avsiktlig vållad färgblindhet
skulle bedra sig själv


för detta
(och lite till)
hoppas jag en dag
finna en göl
vars stilla vattenyta
inte kan reflektera
något annat
än svart stumhet
igen