Olof var verkligen mannen i Malins liv. I alla fall i början. De träffades på en nationsfest i Uppsala, och han tog henne med storm.
Lång, mörk och med glittrande ögon. Dessutom ett leende som man skulle kunna mörda för. Hon satt själv i en rokokofåtölj alldeles utanför festsalen och tog lite luft, när han dök upp. Han bara sjönk ned intill henne och lade handen på hennes bara knä, log okynnigt och frågade hur hon hade det.
Fem minuter senare hade han hånglat upp henne rejält i förrådet bakom köket, och hon hade villigt klivit ur sina svarta trosor och girigt tryckt hans lem mot sig. Efteråt skrattade de båda två lite generat när de började ordna med sina kläder. Telefonnummer utväxlades. Redan nästa dag ringde han och bjöd med henne på bio. Därefter var de oskiljaktiga.
Kärleksrusets första tid var fantastisk. Malin gick på moln, ringde titt som tätt till Olof, ville veta om han frös, om han var mätt i magen, om han tänkte på henne eller bara för att höra honom andas i luren. Och han svarade. Med de där orden. Var så rätt. Malin förundrade sig över just hur rätt Olof var. Han kände alltid in exakt hur Malin kände det, sa precis rätt saker när hon behövde det och var ett under av kärlek, omtanke och ömhet. Olof fick Malin att känna sig vacker, betydelsefull och värd att älska.

De flyttade ihop i september, bara fem månader efter att de träffats. Malin njöt i stora drag, bara tanken att få pyssla och fixa i den gemensamma lilla tvåan var en ynnest. Olof fanns där och hjälpte till att sätta upp gardiner, städade och lagade en hel del mat till de två. Ett då som avlöstes av ett senare.

Malin kunde inte glömma den där lördagen i november.

Olof var på dåligt humör, eftersom hans kollega på mäklarfirman hade sålt mer än Olof. Han slog i dörrar, svor och var allmänt störig. Malin försökte anpassa sig, tassade runt och försökte göra sig så liten som möjligt. Vid lunch värmde hon på den pyttipanna de ätit kvällen före.
- Olle! Nu är det mat. Kom och ät.
Hon satte sig vid bordet och väntade, rättade till besticken på sin sida och lade servetten i knäet.
Olle reste sig från fåtöljen och slängde tidningen på sidbordet intill. Han klampade fram och satte sig.
- Fy fan, vad jag är utschasad. Skittrött!
- Du kanske ska gå och lägga dig en stund? Malin tittade på honom lite under lugg och sköt fram skålen med pyttipanna.
- Det hjälper väl inte? Åsså den här jävla pytten. Vi åt ju den igår!
- Men du brukar ju tycka om pytt?
- Skit i det!
Olof tog tag i mjölkglaset och drack.
- Men, du kanske…
Slaget med mjölkglaset träffade henne mitt på vänster kind. Hon blev bara sittande, alldeles överrumplad över att han bara kunde, kände knappast av smärtan. Mjölken rann ner för kinden på henne, hon började gråta och rusade bort till sängen.
En timme senare hade både Olof och Malin gråtit klart. Olof var förtvivlad, och bedyrade att han inte visste vad som hade flugit i honom. Han var knäckt, grät som ett barn och bad tusen gånger om förlåt och ursäkt och lovade högtidligt att aldrig mer bete sig på det här sättet. Och Malin trodde honom.
Dagen därpå stod ett stort fång röda rosor på rumsbordet när hon kom hem från ett ärende på stan.

Allt fortsatte igen som vanligt. För en tid.  

Det hade nu gått ett år sedan Malin fick glaset kastat mot kinden. Hon hade lärt sig att Olofs impulskontroll var låg, och att hon fick stå ut med en örfil, en knuff eller att bli dragen i håret då och då. Och varje gång kröp han efteråt ihop i hennes knä och bedyrade sin kärlek. Sakta började händelser även förklaras med att om inte bara Malin hade sagt så eller så, gjort så eller så eller inte gjort det, så skulle han inte ha behövt bli sådär arg. Deras roller blev så sakteliga cementerade och Olof såg effektivt till att Malin utpekades som den skyldiga till varenda uppträde, och var den som faktiskt fick skylla sig själv för det hon råkade ut för. Malins självförtroende sjönk, hon började tänka på varenda ord hon använde och hur hon bemötte Olof. Hon till oh med undvek tidigare vänkontakter, inte minst eftersom hon ville dölja blåmärken hon fått av slag från Olof. Men mest av allt sjönk hon ner i ett passivitetens träsk, oförmögen att göra något åt sin situation. Händelserna avlöstes med solskenstider, där Olof var öm och kärleksfull. Och varje gång Malin fick bekräftelse genom att Olof sa något snällt eller visade henne uppskattning trodde hon att det där onda och fula säkert äntligen hade gått bort.

Det var en alldeles trivial händelse som skulle komma att förändra allt i ett enda slag.
En vanlig måndag kväll. De hade pratat om semestern, och hon hade propsat på att de ändå borde besöka hennes mamma några dagar. Han blev tvär, höjde rösten och sa nåt i stil med att ”jag är faktiskt ihop med dig och inte med den där kärringen. Hon sabbar min semester ju!” Det var då hon sa att hon i alla fall tänkte träffa sin mamma på semestern, oavsett vad han ville.
Han skiftade på en sekund utseende till den där andra, den där som hon både hatade och kände skräck inför. Hans ögon blev elakt svarta, och hon insåg att hon gått för långt – igen. Det sjöng i huvudet på henne, adrenalinet pumpade, och hon började förvirrat tänka på vart hon kunde fly. Han tog två snabba kliv mot henne, och hon hann inte ens få upp händerna till skydd innan han slog henne rakt i ansiktet, tre snabba kraftiga knytnävsslag. Det första slaget knäckte hennes näsa, och medan smärtvågor spreds uppåt och över hennes ansikte, såg hon det andra slaget komma från sidan där det landade runt kinden och ögat. Hon voltade över ända, och rasade omkull på köksgolvet. Ett slag till blev det, när hon låg där helt skyddslös. Ljudet var otäckt, ett smackande i kött, och sen kändes det bara som hela rummet löstes upp i vitt, vitt.

När hon kom till medvetande låg hon på rygg, i kökshörnet precis intill hyllan med recepten. Han satt grensle på hennes mage, skakade hennes axlar så hennes huvud åkte från sida till sida, och skrek ”din horjävel, din horjävel”. För varje ”horjävel” slog han henne i ansiktet, med handflatan på ena kinden, och på tillbakavägen med handryggen på den andra kinden. Hon kände att hans klackring rev upp sår på kinden varje gång han slog med handryggen. För varje slag rullade hennes huvud åt sidan, och blodet stänkte upp på väggen. Vid något slag tänkte hon i sin förvirring ”undrar hur jag ska få bort det där på tapeten”. Han slog och slog, och hans bröst hävde sig av ansträngningen. Hon kände att hans andedräkt luktade unken, och svettdroppar från hans panna rann i rännilar ner mot hans svarta ögonbryn, innan de föll ner mot hennes hals. Plötsligt släppte han hennes axlar, snyftade till, och klev upp från henne. Hon såg i ögonvrån hur han stapplade in mot sovrummet. Vred försiktigt huvudet i hans riktning, såg honom gå. Skjortan hängde utanför, byxorna skrynkliga, barfota, händerna hängande vid sidorna och den svarta kalufsen spretande åt alla håll.

Tårarna brände innanför ögonlocken. Pulsen dunkade men i avtagande nu. Det sved och värkte i ansiktet, näsan kändes alldeles köttig, och hon blödde ur näsan, vid ögat och ur örat. Ögonlocken fladdrade till, och hon slöt ögonen.

Nu låg hon här, sönderslagen igen, hade ingen koll på hur länge hon hade legat där på köksgolvet. Och efteråt skulle de åter bli överens om att det var hon som hade provocerat honom, att hon fick tänka på vad hon sa, att han inte kunde hjälpa att han hade ett hetsigt humör, och att hon inte skulle vara så stridig, ja se till att det inte blev så här igen. Det ofattbara var att hon tillät det. En evig skam att hon, som var offret skulle tvingas ta på sig skulden. Hon kände en ilska sakta växa till i hennes kropp. ”Den satans jäveln, den satans jäveln” mumlade hon för sig själv. Hatet hade fått fäste inom henne nu, och slog med full kraft upp i bröstet och hjärnan, när hon tänkte på det helvete han hade utsatt henne för de senaste åren. Visst hade hon gjort försök att lämna honom. Men han halade alltid in henne. Med lock, pock och hotelser. Alla tankar som virvlade förbi i hennes sargade kropp gjorde henne alldeles andfådd. Munnen stod vidöppen, en tand hängde lös och pekade i fel riktning och något segt hängde i mungipan. Bröstet hävde sig i alldeles för snabb takt, och hon verkade hyperventilera. Kraften i hatet kändes starkare nu, och hon fylldes av revanschbegär. Ansiktet hårdnade, hon mumlade nåt ohörbart, segade sig upp på alla fyra, tog stöd mot spisen och reste sig till slut.

Från sovrummet hördes högljudda snarkningar. Hon släpade sig runt spisen och stannade upp vid de vita kökslådorna, drog ut den översta, och började röra runt bland föremålen. Rörelserna var ryckiga och stressade. När hon vände sig om mot sovrummet, hade hon en stor japansk kockkniv i sin hand. Hon andades tungt medan hon smög mot sovrumsdörren. Dörren föste hon försiktigt upp med foten, och tog ett steg in.
Rummet låg i dunkel, men med ett svagt randat ljus silande in genom persiennerna. Sängen stod i vinkel med fönstret och hade ett blommigt överkast på ljus botten. Där låg han, tvärs över sängen, på rygg och med munnen på vid gavel. Snarkningarna dånade i rummet. Hon smög försiktigt runt sängen, och blev stående vid dess högra sida. Hans huvud vilade precis nära hennes lår. Hon vände sig så att hon kom att stå alldeles ovanför hans huvud. En åder rörde sig vid halsen, och hon betraktade kort hans markerade panna, ögonbryn, raka näsa och den fylliga munnen. Nu var han i vila, såg avspänd och lugn ut igen. Men hon visste bättre.
Hon tog ett kraftfullt tag i hans hår, och böjde huvudet bakåt, rakt över sängkanten. Halsen blottas, naken hud alldeles under hennes händer. Han grymtade något och började vakna. Ögonen började röra sig oroligt under hans stängda ögonlock. Plötsligt blinkade han till några gånger och fäste blicken på henne.

Då gjorde hon det.

Lade all sin kraft i snittet, med hela knivens längd över hans hals, strax under adamsäpplets kant. Nu stirrade han på henne, i panik, och började lyfta ena handen mot sin hals, förstod att något var fel, alldeles åt helvete fel. Såret såg först bara smalt och tillslutet ut, och hon hann precis tänka att det kanske inte var tillräckligt djupt, då det plötsligt öppnade sig. Snittet hade gått genom halspulsådern och luftstrupen nästan ända bak till nackkotpelaren. En kaskad av blod vällde ut mellan hans fingrar, och när han i panik försökte dra ett andetag, fick han ingen luft, allt han åstadkom var ett väsljud och ett bubblade vid halsen. Hans hjärna hade registrerat vad som hade hänt, och han stirrade med skräckslagna ögon upp på henne. Grep henne om halsen och tryckte ner huvudet mot sitt. Hon stirrade på honom, och kom inte loss. Motståndet ebbade ut och greppet om hennes hals lossnade. Han höll ändå kvar sin hand om henne, som om han smekte hennes hals. Hon vågade inte röra sig, utan låg stel kvar i hans famn, och lade av någon anledning sin hand mot hans kind.
Slöt ögonen och väntade.

                                               @