När jag drar undan persiennen bestämmer jag
vilken dag det är idag
jorden är ett gråskaligt höstlandskap
där endast de små gör skillnad
vi är ett fruset och kalt landskap i sina bästa dagar
en tidlös utopi av sköra, färgskprakande morgnar
En oslipad romantik baserad på fruktan
(men)
som resulterar i värme, förståelse, omtanke.
Vi små håller varandra mer kär nu
än under någon annan årstid
likaså gör träden utanför min balkong
buskarna vid varje parkering
stadskaninerna som kryper ihop i sina vrån.

Jag drar ner persiennen igen
salig över alla andras lycka
för mig är den här årstiden så vacker
att jag vill glömma den
titta på den genom dunkla fönster
med en hinna över min iris
lusten att förbise en liten del
av min indolenta livstid varje år.

Jag har endast kvar en förnimmelse
av euforin de små utstrålade
lövens mjuka prasslande
när solen torkade bort
deras frusna tårar vid gryningen
Solen som frivilligt valde att värma mig
göra mina kinder rosiga
försöka få mig att stanna kvar
på denna sidan av verkligheten.

Jag gömmer mig under mitt skinn
försvinner in i en värld som är endast min
där inte ens jag är välkommen längre.