Jag målar tavlor med min ångest, kladdar väggarna fulla av ditt röda och svarta. Dina ögon har lämnat mig, fyllt min benmärg med tomhet.

Håll om mig igen.

Jag lever med mardrömmar när dagen är ljus och på natten dör jag alltid om och om igen.

Hur förhålla sig till kärleken när åldern har levt ett liv utan närhet och hopp. Hur ska man förhålla sig till "när döden skiljer oss åt", när man aldrig haft något att skiljas ifrån, när närhet och ömhet har spolats bort på en öde strand, långt ifrån sunda värderingar och snäckskal.

Detta underverk som speglar så många liv, romantiska sekvenser av ögonblick, ett hopp som krymper efter varje år som går, hur ska man hitta kärleken som består, som varar, just så där när hjärtan smälter samman och endast lyckliga sekunder fyller ens inre för att senare krossas, gå sönder, smulas sönder för alltid...