Ett handtag för att hjälpa mig tillrätta,
ett famntag för att hålla mig vid liv,
ett andetag som hoppets tidsfördriv,
en kyss som inte räcker till att mätta.

En själ som åter har ställts inför rätta
försöker att försvara sitt motiv,
men missförstår sitt eget perspektiv
och tror att längtan har nåt att berätta.

En själ som ser sin längtan som naturlag
och låter livet ledas utav hjärtslag
som hungrar efter doft av solvarm hud.

Men varje steg i riktning mot det drömda
är ytterst ett bevis på allt det glömda;
att längtan blott är sorgens förebud.