Idealistens ideal
Blev ett egotrippat tal
Och humanismen blev ett måtto utan sting
Som en strävan utan mål
Som en gravöl utan skål
Ska visst allting rinna ut i ingenting

Jag mot lyckan gick en rond
För jag trodde mig i stånd
Att fälla den med vänsterhandens sving
Men fy fan va' jag fick stryk
Ett riktigt nesligt dyk
Då jag pumpades som slagg och ingenting

Längtans rus som kärlekskrank
För min bössa står ej pank
Men i kärlekskassan hörs där inget kling
Som den druckne släcker törst
Som den spruckne söker tröst
Ska visst allting ta sin sats i ingenting

Bland det som känslor kunde ge
Fanns där nåt som ej fick ske
Oavsett om man gav löfte eller ring
Men så som Tellus gör sitt lopp
Så styr människan sin kropp
Då ock allt motstånd mynnar ut i ingenting

Visst kan man klassa mig som dum
Ett sorts splittrat unikum
Men ur varningsklockan ljöd det inget pling
Jag blev ett offer för din lek
Och i ditt digra kartotek
Fick jag min plats under rubriken ingenting

Jag har ingen scen där jag ska stå
Ingen etapp som jag ska nå
Jag är rätt världslig när allting kommer kring
Det finns en värld här utanför
Där poeten också dör
Och där versen rimmar ut i ingenting