Jag minns hur du andades.

Flög in i mina tankar, landade nära, närmare än någon annan gjort.

Jag har försökt att glömma dig,

trängt bort dig i tankar.

Jag har försökt,

 men inser, att tiden läker inga sår.

Man försöker att glömma, gå vidare i livet

i tankar, i nuet som snurrar på, som en karusell.

För livet leker med mig och allt är en enda lång mardröm.

Är det så här det ska vara att leva, utan dig?

Då vill jag det inte längre, utan dig.

Mina tankar känns tunga som bly.

Och du ska veta att jag saknar dig, varje dag, varje minut,

ja, varje sekund.

Jag undrar hur livet skulle ha varit, om du och jag?

Jag tänker på det varje dag och varje kväll.

Och det känns så svårt att andas, när inte du finns här, i min värld.

Jag vet hur det känns att vara ensam.

Ensam, förut tyckte jag om det ordet, det vilade en frid över det ordet,

men idag känns det bara så tungt. 

Jag minns dina händer på min hud och det var för länge sedan nu.

Men ändå känns det som om det var igår.

Jag sitter i soffan som du suttit i.

Jag minns hur du älskade den varm.

Hur du fyllde den med liv.

Hur ordet fjäril som lämnade dina läppar,

fyllde mig med gudomlig kärlek.

Tänk att ordet fick liv i dina tankar. Att betydelsen blev något nytt, något vackert,

något älskat i dina tankar.

Jag tänker på dig varje dag älskade och jag önskar att jag vore det, en fjäril

som kunde flyga till dig, just nu.

Just nu, älskade du.

Jag önskar det så hett, att du och jag kunde få finnas i samma värld igen.

Inte på andra sidan, i nästa liv.

Jag vill ha dig i mitt, i detta liv.

Jag vill älska dig, bli älskad av dig innan det är för sent.

Jag vill finnas där för dig.

För evigt.