Mönster är svåra att bryta. I min vänstra pupill finns märken kvar av dåtid. Jag försöker att skaka av mig av tiden, tiden då jag inte visste bättre. Skuggor kedjar fast mig utmed husväggarna. Djävulen slickar sina fingrar, njuter av alla snedsteg jag fortfarande gör.

Bortdömd sen födelsen.

Minnen från lekparken, hur jag gungade ensam med tårna strax ovanför sanden. Mammas ord "Ta inte emot godis från någon främling", hon menade så väl. Mannen i trapphuset bredvid var alltid full, men vi öppnade dörren åt honom. Tog emot godis för att sen slänga i papperskorgen, för det hade mamma lärt mig. Även om det hette "Ta aldrig emot."

Var vi asfaltsbarn? Varma sommar dagar mellan tegel och gröna gräsmattor. Blödande sommarknän, glass på gården och lek mellan olika åldrar. Ensamma minnen blandas med sommar och godis och de äldre barnen från Jugoslavien som tog hand om mig då, ibland. Arbetarfamiljer som sliter för bättre liv, äldre gamla män som dricker alldeles för mycket. Jag undrar varför jag alltid drömde om en guldfisk i mitt badkar, mamma säger att det inte är sant, vad vet jag.

Jag minns tiden jag satt i baksätet. Långa vägar körde far till Tyskland och andra länder runt. Jag och min bror bråkade jämt, vi drog ett sträck i baksätet, det var vår gräns mellan oss då. I Österrike var vi i en grotta i ett berg. Istappar hängde likt kristaller och där fanns en liten bäck, mitt inne i grottan, med en liten, liten ensam fisk. Alltid detta ensamma, öde vart jag än var.

Mina läderstövlar skulle alltid vara putsade, fasaden är viktig att hålla utåt, vad som sker på insidan, vad gör det. Men det brände, gav mig brännmärken på min hud. Ärrbildning som aldrig försvinner, blödande magsäck och ett inre som faller om och om igen.

Dessa mönster som är så svåra att bryta, även om man vet vad som är rätt och fel.

Var det därför jag tog emot dig i mina armar, var det därför jag ville rädda din själ, hjälpa dig att leva, trösta dig och hålla om dig. Någon sa att jag inte kan älska hela världen, men jag har försökt och förstår nu att det blev min undergång. För dig gjorde jag allt, men du slängde mig till vargarna och ändå kan jag inte hata dig, hur jag än försöker. Jag tänker att du inte har haft det lätt. Dina krigsminnen har skadat dig, de jagar dig vart du än går. Jag drömmer fortfarande om dig. Ibland är drömmarna vackra, ibland dödar du mig.

Blinkande neonljus i tonåren, hur vi sprang i förorten, tomma gårdar, prickskyttar på taken, Jehovas vittnen som försökte rädda ungdomar från våld och droger. Det hände att lägenheten var städad, det var trevligt tills någon drog i handtaget och någon viskade "Ligg stilla, låtsas sova". Rummet var städat, här skulle ingen leta pengar. Vännen sov bredvid sin son och med en kniv under kudden. Är inte barndomen ljuvlig så säg. The "Projects" var den bortglömda förorten, varför bry sig om skyttar och vanligt folk.

Ung och kvinna, fördelar delas med blåmärken och order. Men jag slutade aldrig att tro på kärleken. Den fanns där i bakhuvudet. När någons mamma låg och sov, bakfull med sin älskade, då tog jag ut barnen. Vi köpte bagels och philadelphiaost. Spelade spel, sen fick jag lämna dem där, när mamman sov och tystnaden var stark, hur kunde jag gjort annorlunda då, i ett främmande land utan identitet?

Vilka vägar ska en vuxen själ ta, när själen aldrig fick någon bra karta som ung. När kartan var felskriven, där huvudstäder var förorter och sjöar var av gräs. När spikar har regnat ner och vattnet var förorenat. Hur ska man veta vad som är rätt och fel, när man växer upp med alla fel. Hur länge ska det påverka en själ, tills vi dör?