Tillbaka till mynningen. Tillbaka.

Tonerna väger tungt på ryggen. Dammet rispar hornhinnan mönstrad. Och de små stenarna skapar blod under fötterna, men framåt är enda vägen. 

Tillbaka. Tillbaka till det torrlagda. Till benens ursprung. Till ljudet av det okända resande. Och smärtan som alltid bär framåt.

På andra sidan. Sitter de införstådda. Dricker kaffe med dopp och delar nyheter. Så beklaglig är världen, men blommorna, ack blommorna doftar så gott.