Kala väggar, smutsiga golv, åh min älskade. Din verklighet är inte min. Du skriker efter en läkare, trägolvet är rött och skärvor borrar sig in i din rygg. Du ligger i fosterställning och nu gråter du som ett barn, hur ska jag rädda dig min ängel? Vi är några som bor här på härbärget, våningssängar, jag valde att sova underst, då kan jag göra väggar av lakan och bädda min säng i sidenlakan, sova i finaste silke och låtsas att jag bor någon annanstans i en annan del av världen. Kanske är det fel av mig att ta för givet, men vi alla delar på maten här. Den som har fått in pengar handlar pasta eller kyckling, så får vi det att gå runt. Vi lånar varandras kläder när vi går till arbets intervjuer, ger varandra ideer, hjälps åt att fylla i blanketter. Framför allt är det överlevnaden vi söker, men det antar jag att du redan har förstått!

 ~

Jag och barnen leker i den stora hallen. På väggarna hänger äkta tavlor med Toulouse le trac. Barnen älskar när vi hittar på bus, idag är hallen en djungel, vi hänger serpentiner på tavelramarna, tvärs över rummen, hit och dit. Sen målar jag en stor teckning på ninja turtles, den satte vi på ytterdörren så att pappan såg den när han kom hem. Ja, jag skämdes lite när dina föräldrar kom. Pappan sa bara att serpertinerna bör tas ner och "Genni, du borde söka till en artschool", inget mer.

 ~

Park avenue var den finaste gatan att bo på. Naturligtvis hade alla en eller flera chaufförer, barnflickor, de som gjorde maten, någon som fixade alla räkningar. Visst var det kul att hälsa på hos barnens skolkamrater, men samtidigt skrämmande. Någon kvinna funderade på vilka skor hon skulle inhandla, de glittriga med diamanter eller de utan. Många ägnade timmar åt välgörenhet eller partyn för att samla in pengar åt någon politiker. Men den dagen jag fick mig en tankeställare, det var när mamman i "min familj" sa att "Genni, jag har allt", "Jag kan köpa vad jag vill, resa vart jag vill", "men Genni, jag är inte lycklig", det sa allt...