Ena dagen lyser solen, andra dagen går den ner, men nätterna, de kommer alltid och drömmarna får aldrig ett slut.

Du springer efter mig och även om jag cyklar så står du där plötsligt , lugnt och sansat framför mig. Du ger mig det jag längtat efter ett "förlåt". Du förklarar för mig hur fel du gjorde. du säger lugnt att du älskar mig fortfarande och att du vill be om förlåtelse. Jag minns inte mina känslor, jag mer accepterar att nu är det sagt och snabbt därefter är jag i en annan stad och går till en hudklinik. De ska ge mig botox och få väck alla mina rynkor. Jag har inga känslor, men lägger mig på en brits och de ger mig sprutor genom mina läppar, för att snabbt gå mer upp mot kinden med nålen , för att slutligen få in nålen i mitt skelett.

Jag går därifrån med igensydda läppar, jag är stum och kan inte prata. Du dödade min röst ett tag, mitt inre och det som var jag. Ibland undrar jag hur det känns, att ta någons hud och inre, för att förnedra, hota och förgöra? Jag vet faktiskt inte hur det känns, men det måste nog vara så att jag är lite bättre än vad du är, för jag har ingen kunskap om att såra andra människor, men det har du...