scenen, och när han kommer ut
ser han. när jag vänder min fickspegel
syns. mot honom döden i reflektionen. om det hade
ett ansikte så är det hans. pergament
till hud, mot hand mot fot mot pannben.
skelettet hans hänger på. utsidan
släpar hans kall jämte. rösten
är tillgjort dov men ju högre han talar
desto närmare kommer viskningarna
från andra sidan av våra. ansikten,
medan han talar om sorg.

- - -
han säger:
ingen kan ta ifrån dig sorgen
- - -

min själ genom den och ut. lirkas från
obemärkt till plötsligt saknad. underhudsfett
efter plågsam svält