Sitter här vid datorn, som så många gånger förr.
Hunden vilar, bakom rummets stängda dörr.
Jag sitter längst ut på stolens kant, hållningen känns matt.
Inte för att jag är ivrig, utan för att bakom mig finns en katt.

Att vara två på en stol är sällan lätt,
Finns det bara detta enda sätt?
Jag vill ju gärna sitta själv, bekvämt tillbakalutad,
Men om jag katten lyfter bort lär jag bli åthutad.

Är det så här livet ska förevigt te sig?
Att sitta här på kanten och berätta för dig?
Är jag då förevigt dömd, att dag som natt,
Alltid dela stolen med en stor svart katt?