Jag skulle nog aldrig ta chansen och fråga chans.
Men chansen fanns ju ändå där.

( jag var rädd )

Jag trodde det fanns något där kanske är den rätta meningen.

Chansen att aldrig riktigt veta blev visst risken jag blev tvungen att ta.

( för äntligen skulle jag våga satsa igen )

Jäkla kärlek. Jag önskade att du tog ordet kär för en gångs skull. För jag är så trött på den där leken. Och den som ger sig in i leken får tydligen leken tåla.
Men att leka med känslorna. Sätta dom på en gunga , putta upp dom i rymden o lämna dom där. Helt exalterad , upprymd och ensam känns inte riktigt rätt. Eller att gräva ner dom i sanden, bygga ett sandslott av förväntningar och glädje men för att sen inse att du skulle skapa en Sandstorm.
Och folk undrar varför jag sällan vågar släppa in den där såkallade kärleken i mitt ensamma sandslott.

Jonas Gardell skrev o jag citerar - ”Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig”

Och är det egentligen för mycket att begära ?