När jag cyklade som barn skrapade jag fötterna i marken. Jag utmande alltid ödet, ville cykla fortare och fortare. Det var något med spänningen att aldrig veta hur snabbt det kunde gå.

Jag tog alltid mina egna vägar, valde de mest snåriga buskarna att krypa igenom, jordgetingarna gav mig andnöd.

Utanförskapet var tydligt, jag kände mig aldrig hemma där...bland flickor med flätor, fina skor och gulliga klänningar.

Jag var fel redan vid födslen, så måste det ha varit...

~

Vuxen och lägenheten gråter. Ramar faller ner på golvet, glaset skär in i fötterna och det är nu jag borde känna mig som hemma.

Jag blev slängd till någon utanför min dörr, jag vet fortfarande inte hans namn. Men han bar mig varsamt för att senare slänga mig ner i en bädd.

Inget gör ont om man stänger av.

Mina blommor har vissnat, det känns ganska ok. Blomster här inne känns tragiskt, för här ska det gråa reagera, kanske blötas av tårar någon gång, men bara någon gång...