Med vitmålade ansikten
Ballonger i skyn
Gränslar hon hästen med piskan i hand

Han väntar

Med svarta ögonbryn och röda läppar
Slickar sin svett ur pannan med ormtungan
Och låter ögonfransarna fladdra i vinden
Som hon för med sig

När skuggorna sen drar in över dalen
Låter han masken falla och tar på sig hatten
Där han gömt kaninen alltför länge

Trollar bort hennes sår
Och släpper lös duvan ur sin bur
Där den förvandlats till ett stinkande kadaver