Julaftonskvällen är här, sitter här ensam och saknar var kär.
Hos mig varken Tomten eller månen syns vandra,
det är blott jag, finns just inga andra.

Att sitta i olidlig ensamhet, det tär uppå psyket så väldigt konkret.
Från grannen hörs barnen med skratt och förväntan,
de väntar på Tomten snart slut är ju längtan.

De sitter så tryggt där i sin familjs sköte,
så glada och nöjda inför tomtemöte.
Själv sitter jag ensam, det känns som misär,
för släkten och barnen de är inte här.

Vad finns det för mening en julaftonskväll,
att dölja sin ledsnad och verka så säll?

Att neka de känslor som saknas nånstans,
behovet, en samvaro, riktig substans?
I julen allt släktskap och vänskap blir given,
är det mitt fel att det känns mig, att jag är fördriven?

Blir det lättare säg om jag säger gutår?
Tar farväl utav alla, och just bara går.

Jag ville jag vore så otroligt stark,
att vara i sinnet just sån patriark,
som styrde och ställde och allt fick sen gjort.
Men livet passerade, gick allt för fort.

Inför skranket sitt innersta krävande jag,
få erkänna, sanningen är, du är svag.
Det tager på krafter och tömmer min själ,
skall jag nu ge upp för att taga farväl?

Eller finns det en framtid som jag ej förstått?
Där gemenskapens samvaro samlas så flott.
En framtid så ljus med trumpeter och doning,
på allt det jag hoppas, där jag får min boning.

Copyright" (©) Peter Boman 2014-12-20