Hon vandrar ofta i gångtunneln över trafiken

det är nästan som att flyga över en motorväg

hon minns att hon sprang över vägen som tonåring

med en kompis tätt intill

genade över vägen trots stark biltrafik

det var innan lufttunnlar byggdes här

När hon vandrar i gångtunneln över trafiken

är det nästan så att hon tappar fotfästet,

undrar var hon hör hemma

och hon vandrar i gångtunneln

för att nå älvstrandens södra del

med alla båtar och kajplatser, läppstift och opera

och nickar till alla som möter hennes blick

hon bär en bolero med fuskpäls i akryl;

hon ville vara chic när hon närmar sig operan

vid tunnelns slut och nerför trappan fångar vinden tyget i hennes bolero

blåser upp den i ryggen och hon fryser

hon försöker att tänka på annat

att hon snart ska få komma in i värmen,

njuta en föreställning och sedan kanske få dansa

därför ville hon vara fin när hon kom

en trettondagskväll till operan

vilseförd av måsten och förväntningar

Jag kanske glömt hur man dansar wienervals,

säger hon till sig själv

men i nästa andetag tar hennes nästa roll sitt ansvar,

uppmuntrar henne

och hon skrattar till inombords

Jag kanske inte blir uppbjuden,

tänker hon inombords

men den inre dialogen fortsätter med tillförsikt i sitt genmäle

så styr hon stegen mot operan denna trettondagskväll,

trycker hans hand när de möts i entrén,

går som i trans in mot föreställning och wienerkapell,

låter sig förundras av  atmosfären, smuttar på välkomstdrinken,

njuter av konsertens toner

där orkester och solister bär musiken ända fram

och åser häpet hur scenen förvandlas till en balsal

där hennes man överraskar henne med att bjuda upp

hon som trodde

att han glömt

men ändå hoppades djupt inombords

att han skulle vilja dansa

och att passionen inte är syntetiskt spunnet socker

utan lika verklig som ett nyp

i armen

© Birgitta Wäppling, 1 januari 2015