Det var löjligt. Trodde de
att min bästa lekkamrat
skulle ha hoppat
för att dö

Troligare var väl ändå att
hon ännu en gång
hade trott sig vara en
ekorre

Varför pratade ingen med
pojken som stod inunder,
som tittat på, varför
brydde sig ingen
om honom. Varför
kunde de inte
hitta honom
sedan

kunde de inte
förstå
att han måste bli galen
efter detta

*

En gång gick jag vilse i Bromma
kom till ett hus som
var gammalt, men icke
förfallet. Politiskt aktiva
dvaldes där, beviset att
vänstern
inte var död

*

Men huset hade ett
annat, ett mörkare hjärta, en
bultande puls, en ström
av förflutet, av tvång och
lydnad. I denna ridå
levde något, en kvarleva
av detta andra och
ålderdomliga

*

Gå inte bort dig, se upp
där inne. Vi vet att det
finns där, men oss
tar det inte så lätt, och
det vet det

*

Träden sträckte sig girigt
sina trettio meter i skyn
Varför ville jag plötsligt
beträda rymden, se om jag kunde
sväva i den lik en
cirklande trut – det
var mystiskt

Nej, inte en till! suckade
hon som fann mina
ögons sökande

puffade in mig i
foajén, vred om och stoppade
på sig nyckeln

Du tror jag är
galen, va’ – hoppgalen, alltså!

*

Vin rann ned i min
törstande strupe
vin, som gjorde mig
trött, var blodrött
gammalt och klibbigt

Tjockt

Någon drog mig genom
en tavla. Jag kände igen
den – den hade jag själv
målat, en gång, i tonåren
Varför
och hur
hade den hamnat här

*

Vin – du är brännhett
febrigt, farligt
Trappa, din branthet överrumplar mig
Hyllor runt om, ni är
fyllda av dockor med ögon
mörka, främmande, döda

Varför så många!

*

Huset var fullt av
vindlande gångar, av lönnrum
eror, samt av en
spöklik närvaro, något som
en gång jag själv hade
skapat i en smaklös
skoluppsats

Mitt väsen hade
vuxit sig starkt, mitt
spöke levde och hällde i mig
ofantliga mängder av
vinet, det skämda, dåliga
drypande röda

Hotade att
tappa ut det igen

*

Nog nu. Du skall få leva
om blott du gör som jag vill

På duken du gjorde, där
först skall du måla
en viss sorts frukt. Du skall också
måla mig och därefter
en flicka, till sist signera
ditt verk med ditt namn

Du vet annars vad som händer…

*

Hyllorna…
Dockorna, hade de en gång
varit levande människor
uppsatsskriverskor, vilda av
drömmars förmåga
Hade han
tappat dem alla på blod

Annars:
Vad skulle en sådan docka
i handeln kosta

Tretusen ungefär
svarade spöket

Jaså, du köpte dem

*

Han hade köpt dem. Som
andra demoner och tidlösa
kvarlevor
ägde han pengar som hårstrån
men en sak kunde han
aldrig köpa
Gissa vad?

Nöjet av sällskap, vad annars!

Hade han aldrig tänkt på att
flytta

*

Skulle en snigel flytta ur
skalet, en tung eremitkräfta
överge snäckan där därtill
en sjöros skyddade honom

Det vore väl otacksamt, va’?

*

Snäcka? Snigel?
Nåja, hellre snigel än igel

*

Var ej för säker
rådde mig spöket
skrattade

*

Vänstergerillan kände väl till
honom – skyddade honom
vid dörren till boet, troligen
icke kunniga om hur han
skulle besegras, ja, annars
vore han inte
i livet

*

Mörkret föll. Jag var
ännu
berusad av vinet, kunde ej
sitta ensam utan att
ramla. Spöket satt
bakom mig, andades kallt
i min nacke, höll mig
upprätt med ena armen

Stark som han var
och full av idéer och åsikter

*

Visa mig nu vad du går för
målare, visa mig snart
att du vet vad du heter

Har jag sagt vad som händer annars?

*

Med penseln tryckt i min hand
målade jag
tolv röda citrusfrukter

Röda som blod, högst uppe i
kronan på tavelträdet, de
kunde ge lust att
färdas till skyarna, de kunde ge
lust att hoppa till marken
– besvikelsens dom när
armarna inte var
viljan mäktiga

Hade jag inte beskrivit
det förr, i en uppsats som
läraren inte gillade och som
fick min bästa väninna att
gråta

Hade jag inte beskrivit en
stackars pojke som ingen
brydde sig om, som därefter ingen
kunnat hitta. Med tiden
hade han utvecklats till
en galen dockmakare

Hans ansikte tittade på mig
från tavlan. En flicka gömde
sig bakom hans rygg, men inte
tillräckligt väl

Min egen nuna! Hur kunde jag!

*

Hur kunde jag signera
den tavlan!

*

Men kära nån! Ett erkännande, en
underskriven berättad skam, ett
ord mot lögnen
… en väg tillbaka…

… mumlade spöket, tog ifrån mig
den blödande penseln, hjälpte mig
äntligen
därifrån

*

Jag såg honom sedan, på
tunnelbanan, i rusningstrafiken
Han log och vinkade åt mig att
komma, stoppade undan
tidningen

Jag har något åt dig
sade han

En blodröd citrusfrukt hade han

Jag kommer att veta
när väl du har ätit den, ty
du kommer aldrig din själ
kunna dölja det. Tillade:

Dockmakare – jag?!



15/8 1993