Mörk och förhöljd
av tid översköljd
hägrade
den engelska parken
innanför
sina murar av bruk

Mörk och förhöljd
av drömmar förföljd
i min jakt på frusna
fragment från förr
skars jag av
bitars osynlighet

Om något fanns kvar
av lyster och lek
om det ynkaste hopp
lät sig skönjas i
blodbokens kropp
skulle jag genast veta
varför, och varför
jag funnit ingången

Varför det låg skräp på
stigen
Att den farlig var visserligen
och kanske inte bjöd
något annat än
lindringens död
skrämde mig inte längre

Till bassängen skulle jag
slutligen hitta
jag skulle titta
när den florklädda hatten
liksom tog sats
för att finna sin plats
hur den sedan kom att bryta
som en näckros
ensam om att flyta

hur den kantande ljungen
hela vägen
svor sig för alltid enträgen
att vandraren på stigen
beklaga

Hur jag därför skulle ropa:

Skynda er in, mina
darrande fötter!
Stigen är öde
livet är kort
bekräftelser sällsynta
Parker nöts bort
och en dag döljs de inte av murar

Räds aldrig mer
blommor i murarnas mantel
er rätt
Jag har sett
att snål är vår chans
när den kommer
Men allt måste inte
ta slut en gång
låt min sång
i er kammare eka

Och ge mig, trots min fruktan
en skymt
av hur grymt
det omedvetna har sårat oss

Måhända blev han kvar, som
maskerad och naken
vid virvlarnas ton
från felans rusige utövare
trodde sig kunna gäcka
Eller sökte han sig
senare dit
utan att tänka eller
med flit
slog sig ned
för att vänta
vid fallet

Måhända var han ännu där
utklädd igen
överrumplad och kär
denne vän
och vilade, trasig av
taggar och stickor
förbryllad, förtretad
förtvivlad
trotsande tiden
den genomskinliga.



26/7 1998