Mörka plattor, snart diffusa
gör som minnet – bleknar sakta
där du traskar genom blåsten
villig som du är att vakta
Där finns tunnhet, matthet, mättnad
liksom svarta silhuetter
Stundom rör sig från lanternor
ljussken ut som från lampetter
Såsom odjur tornar upp sig
mitt i vädret ranka trähus
Fiskebodar, torra, gråa
gamla ruckel, liknar fähus
doftar lockande av tjära
knarrar ont i hårda västan
Liksom smärtsamt, liksom argt
de skriar nästan

Trött som träet i sin akter
drar sig trålaren från kajen
hjälpt av vinden, tärd av åren,
hålles endast kvar av vajern
Om du vore som ett fartyg
fanns det ingen lag att lyda
ingenting som skulle fjättra
eller eftertanken bryda
Vida vildhet, vintersömnen
slår sin mantel runt din lystnad
Där som larmet en gång dundrat
skall dess vrede dö i tystnad
och du vandrare i yran
blir en skugga, en av många
kanske leds, men ändå fri
att stunden fånga

En och annan själ dig möter
på din vandring där i hamnen
dock, av alla dessa andra
vet du inte ett av namnen
Kanske hör de till ett annat
som du aldrig kunde ana
eller vill de för sig själva
finna ro i egen bana
Sådan är en gång flanören
inte säker på vart går han
alltid sökande i sinnet
men att se, det väl förstår han
Fri och varm är du i yran
när du blickar ned mot vatten
som har börjat bilda is
till ära natten.



11/1 2015