Jag minns de pyttesmå snäckorna
stigen som vindlade längs branten
Han som gick före
med leende mun och solbränd hy
han som var svår att nå
men själv med lätthet nådde alla
och nu ville att jag skulle se
havet

Havet, det storslagna,
självklara
Varför ville han ha mig med

Stenarna glödde
skulle kanske smälta
om solen tog dem i sitt gap
för att sedan spotta ut dem som klumpar,
porösa och flytande
Göra dem till mat för en hungrig ande

När jag sade vad jag fruktade
vände han sig om mot mig
blev allvarlig och berättade
om det som var mycket farligare:

Kyla och mörker, rum utan konturer.



23/2 2011