Efter en tid av
tystnad hör vi kvistar
brytas
Ingenting nytt, bara
starkare ljud, efter
oss, våra tårar
De första regnen
faller, för nu har vi
bett om det. Vi borde
kalla det
vår, men vindarna
blåser kalla genom grenarna
Varför ramlar de inte ned
på oss, tänker jag, varför
flyr vi inte
Vi har aldrig flytt, säger
du. Det är sant, det
är jag som är
dum. Trekantiga löv
runda, ovala löv
Alla är de röda, gula, orange
Du har ingen
förklaring på det
Ingenting nytt, bara
höst, en stilla längtan
från den grav som
de där främlingarna
lade oss i.



15/9 1991