Det finns något främmande,
ett egendomligt väsen, i
tiden som vandrat och
efterlämnat spår

Det har en bark så besynnerlig
ojämn och ojämförlig
att vi måste undra
hur, varför, för vems skull

Det är något helt annat än
den frustande regnvåta hängbjörken
utanför ditt fönster
än
den skönhet du ser varje dag
och därför inte tänker på

Hur ofta tänker vi på
tiden, födelsen och döden
som de vore ett!

Det fanns en gång ett träd
ett annat träd
Det blev aldrig regnvått
med iskalla, hängande kvistar
Det visste inte av
skator eller kråkor
höljdes aldrig av dagg
och det kände ingen vinter

Det fällde många kottar
som barrträd brukar göra
Andra kottar, från början
nästan runda, men tiden
gjorde dem platta, småningom hårda
tog deras frön
Tiden gjorde med dem som
med trädet de fallit från

Stammen var brun
men lyste i rött
Solen, som skulle bli vår,
var en annan sol
ännu ej tärd av ålder,
fick var klippa att lysa
var trädgren att kasta sin
sökande skugga över
en obefintlig förna
var färg att falla
på sin rättmätiga plats

Denna sol
var en ständig sommars heta spöke

Trädet från jura dog
innan det hann växa sig högt
En bit av dess stam
avslöjar sprickor, svärta, död
Men aldrig att vi får veta
hur mycket vi än försöker,
undrar, resonerar eller diskuterar
hur, varför, för vems skull.



14/6 2009