Det händer att
en kvinna måste få
ta av sig allt
ge sig själv
en genomgående dusch
som renar henne från
det
som inte borde finnas
på hennes kropp, eller i
hennes hjärta

Ingen var kvar i
huset, förutom Kolibri
Han släppte mig
in, genast, förvånad
över
att se mig

Jag har tänkt, sade jag

Och så lät han mig
sova i
biblioteket. Det var praktiskt, då
duschrummet låg i
omedelbar anslutning
intill. Jag hade gått
vilse i tunnelbanan
tagit fel tåg, och
nu var jag här

Jag bar strumphållare
och silkesstrumpor, men
hatade det

De försvann från min kropp
innan skorna gjorde det
innan kjolen gjorde det




de försvann därför att
jag ville det
de var borta
då jag fann vägen till
bokhyllan, där jag stannade
tittade
läste
och bläddrade

Mina händer blödde som
de ofta gjorde numera

Fönstret var en glugg
som satt nära taket. Väggen
var tjock, rutan liten
Jag kunde nätt och jämnt se
grannen i huset mitt emot
hur han arbetade
i sitt kök

Jag ville skrubba av mig
det också
gå vilse i tunnelbanan igen, och
hitta rätt den här gången

Jag bar strumphållare
och silkesstrumpor
– men hatade det!

Duschen, tänkte jag, sedan
varnade Kolibri för
mörkret där inne

Det är mörkare här inne
svarade jag

Vem skulle rena vattnet, som nu
föll likt pärlor över
mitt svedda skinn, över
märkena efter
strumphållarna



När jag torkade mig blev
den vita handduken
röd!

Kolibri häpnades inte
han tog den, brände den
tillsammans med
strumphållarna och
silkesstrumporna

Allt som jag hatade
ville han bränna
i lågan från ett litet
gult stearinljus
kvarglömt från någon
fest för länge sedan

Han sade att jag hade fått
den där sjukdomen, som
alla kristna talar
om, och som de i sin
iver att lära ut sina seder
till hedningar tror
att de kan utnyttja
till sin fördel

Kolibri gav mig
feber, vita lakan (som givetvis
blev röda)
lade jord på
min mage, log, brände
strumphållarna
och silkesstrumporna
en gång till.



1/5 1992