“Du undrar för mycket.” sa min pappa en gång.
Han lät inte arg, men hans ord gjorde ändå ont, stack till som tusen små nålar över hela min kropp och jag kämpade för att inte gråta och jag kämpade för att inte rodna, jag kämpade för att bli arg så arg och säga ifrån. Istället satt jag tyst och slöt mig som ett skal, lät bygga mina murar högre, tjockare, stabilare.