Ty, äro vi dömda att minnas för väl, alla de blodiga händer; sömnlösa nätter och dårskapens dagg längsmed käkbenen. Nog glömmer en aldrig ljudet av evigt gnisslande tänder; vindar som vänder, blott för att blåsa dig närmare gravstenen.

Äro vi skapta för att finna vår ro, nångång när det äntligt blir vår; tiden sade dem läka de sår, som satt sina spår; att allting det vissna ska grönska. Och skola svalorna sjunga och flyga i frihet, som de så särdeles förmår; så kanske hittar de hem och bygger bo i ditt snår; det som värme så länge har önskat.

Efter knän mot grus; efter fjorton dars rus; i efterskallet av knakande knogar; där i ditt snår, det du grott alla år, har du svurit och svalt ned med spriten. Kanske begriper du då, i stanken så rå; det är tid för farväl till stadens krogar; där du ligger i din hall, nattens stupade fall; du och den bortsupna självtilliten.

Då dansade en drucken dåre med Döden, en dåre som drack för att dränka sig själv. Genom Ångestkvarteren, där man lärde sig stegen; stegen till den väldiga valsen. Genom gråt och tandagnisslan, ut i munspelsvisslan, så yla vi dånande till Dalarnas älv, vars brus blev vårt rus som stämde vår blues, men också blev snaran runt halsen.

Nog har väl alla odågor - såsom du, såsom jag - dåraktigt dansat oss galna med Döden. Många opp på verklighetens brant, får blodad tand - vilket är lustigt kan tyckas. Men det är så det är, det är så livet ter sig, för de som tycks råka fimpa glöden. Vissa är födda opp på branten; utpå ytterkanter; utan något hopp om levnadslycka.

Ty, äro vi dömda att minnas för väl, hur nätterna tär, men hårda tider gör oss; så knyt opp din knop och kasta loss, aldrig skola väl snåret runt strupen förtöja. Bland gastar av rök, görs ett försök, att resa sig opp från skärvor och glaskross; från taggtråd av tyngsta tross, till livet på tunnaste tråd, från Dödens sorgeslöja.

Måtte odågor alltid resa sig igen.