I

Vind
blås genom mig, om
du kan, om
du vill
sade jorden
Jag var liten då

Jorden
var det långa och gulnade, det
gamla och vilda
gräset. Jag hade längtat
att få veta
om det fanns någonting
inunder
som liknade ett
tänkande väsen

Jag började
gräva, men
jorden
skar mig tillbaka
Jag blev stirrande
en lång stund
fascinerat
på mina blödande
händer

Blod, blod…

Varför dessa glasbitar
varför just
där

Förbandet
bestående av
toapapper
lade jag själv

Gräs
visset från vår till vinter
jord
röd av min lek
var är era barn
som skall beta, er
böljande bärsaft, er
djungel för
insekter

Varför svarade mig ingen
när jag frågade

Jorden var mitt
huvud likt – dess hår var
guldgult. Men vem
tänkte på att
vårda det

Ett blått bomullsband
skulle bli dess första
prydnad
jag knöt det om
staketpålen
Det var så det började

Någonting hände
under natten
Dagen som följde var
banden två
det andra var knutet
intill det första
av något starkare än
en liten flickas
händer

Vind
ta dina band
lek i dem
lev i dem
som någon tycks
leka med mig

Var skall jag fästa
mitt vita band
i fönstret, på dörren
vid ladan?

Det bästa
och vackraste
stället, fann jag till sist,
var vårt blommande
äppelträd

Jag somnade tidigt
vaknade före
de andra, sprang ut
för att titta till
bomullsbandet

Som inte var
ensamt mer
Ett likadant hängde
ovanför, hårt
fastknutet av
någon okänd kraft

Vem är du, tänkte jag

Rädd men nyfiken
var jag tvungen
att veta

Jag offrade
ett rött bomullsband, samt
en lock
från mitt hår
alltsammans fäste jag
runt min högra arm
Nästa natt
sov jag med det på

Ett öppet fönster
ledde till
att någon under
nattens lopp
med vinden
kom in i
mitt rum

Jag hörde varelsen
andas
kände honom
dra lätt med
pekfingernageln
över mina fylliga
barnsliga
läppar

Du andas som
en människa
du rör dig som
en människa
jag tror du är
– en människa

Ett snittljud
bröt lugnet
Någonting hade blivit
avskuret
men jag
hade inte ont

Mina ögon
nästan öppna
kunde nästan
se
min kropp
nästan vaken
lydde inte mitt
huvuds befallningar
utan förblev stilla

Det var mer än
svalt
då han drog ned
täcket en bit, klappade
min högra arm
lyfte min vänstra, knöt fast
sitt tvillingband

Rädd men nyfiken
var jag tvungen
att veta

Bandet var rött
jag visste det innan
jag såg det
Det stycke hår
som var fäst därvid
var ungt och svart
vilket jag också
visste

Jag bara vet, tänkte jag

Jag vet vad du
väntar på – att jag skall
se dig

Mina ögon
kunde inte sova
för evigt

Till slut
såg jag hans grova ansikte
svarta hår
skärvslitna ögon – det var
blod i dem
Jag förstod att
han var sårad och
bortom all räddning

att han skulle
vara borta
nästa gång som jag
blundade
Och jag somnade om

Man grälade på mig
hela förmiddagen
sade att jag
hade drömt
Jag fick inte äta, inte
leka, jag skulle
skämmas

Vad bevisar
bomullsband och svart hår
utom ingenting
för den som inte vill
se

Tystnaden varade tills
en grupp småpojkar fann
hans kropp
nära sjön

II

Var han inne i ditt rum?
Verkligen?
Min bror lät skeptisk

Ja, sade jag
det var han
räcker inte hans hår
som bevis?

Det där är hästtagel!

Känn på det då, och säg mig
var du kan finna
en häst med tagel så mjukt
som detta!

Så han var i ditt rum
ändå!

Han hade tvivlat, nu var han
avundsjuk, han var tvungen att
veta hur besökaren hade
sett ut, det kunde vem
som helst förstå, men våra
föräldrar hade förbjudit oss att
tala mer om honom

Vad skall vi med
en verklighet så krass
att ingen tål höra
sanningen
vad skall vi med
förbud
som gör att sanningar
tas för lögner

Förljugenhet
är vad det är
Vind
du vet hur det är
du och ditt vissna
präriegräs
ni vet det båda

Vi trotsade förbudet
vad anat
kunde vi göra

Jag fick bläddra i
min brors heliga
äventyrsböcker
Han pekade på
figurerna, och tittade
spänt
på mig

Nå?

Nej, svarade jag, så där
såg han inte
heller ut

Hur såg han ut då?
Snäll

Våren hade kommit sent
den var solig
men trots det kall
Med den kom en
uniformburen herre
och ställde många
löjliga
frågor
Mor tyckte inte
om honom, min bror
avgudade honom. Mig
lämnade han
konfunderad

Far var inte hemma
tack och lov

Vind
livet är ett hav
jag, människan, är
ett fartyg
jag kan försvinna, men aldrig
någonsin
blåsa bort

Sjön gav mig inga svar
och inte vinden
det fanns helt enkelt
inga svar på varför
kroppen ännu
efter fyra dagar
låg kvar
Han stank, det var orätt

De skulle slänga honom
i en grop eller kanske
bränna honom
Vad de än bestämde sig
för skulle de begå en
skändlighet

Vem skulle tro
att min bror och jag
hade vågat
ta i ett lik
när vi oförmärkta
släpade bort den döde till
grannens transportvagn, som vi hade
fått lov att låna
eftersom ingen behövde den
just i dag

Styrka
var kommer du ifrån
du som uppnås en gång, och
förgäves söks
resten av livet
varför vet jag
att du aldrig
kommer igen

Vi lade vår börda på
golvet i min brors
trädkoja, sjöng några
psalmer, hoppandes att
han skulle ha
tyckt om det, och
svepte ett skynke om
honom

Trädkojan finns nog inte
längre, de brukar
försvinna
efter ett tag, jag vet inte
varför
Vi gick aldrig mer
dit.



16/5 1992