Jag har alltid varit på landsflykt
Alltid flugit på vävda dagdrömmar
Om spruckna sömmar
I mitt eget tonårshjärta
Där det skapats blåmärken
På revbenen
Efter att ha slagit för hårt
Och visst är det svårt
Att alltid vara på landsflykt
Från normer, regler, lagar
Sociala fobier och internetpedofiler
Så jag aldrig lägger ut mer hud
Än vad som finns över halsen
Jag har alltid burit en ryggsäck över axeln
Fylld med fantasier
Fylld med tragedier
Romeo och Julia
En Midsommarnattsdröm
Så att jag har någonting att läsa på min långa resa genom livet
Medan jag sjungit med i varje sång
Om att aldrig bli som dom
Om att aldrig bli en skuggfigur
I detta stora spel
Om att bli en del av väggen
Och att aldrig sticka ut
Men jag lossar på min hårknut
Låter håret flyga fritt i alla dessa regnbågsnyanser
Och jag ber dig kära syster
Och jag ber dig kära bror
Om att ansluta dig till denna landsflykt
Om att skjuta salut för alla som inte känt sig hemma i sina skor
Och jag har alltid flytt Sverige
Alltid velat bosätta mig i Paris
Pussa kinder till ”Bonjour” med läpparna täckta av mörk choklad
Där flickor och pojkar dansar i rad
Och deras skratt kan jag höra hela vägen till mitt Sverige
Även om jag vet att de som bor där kanske vill fly hit
Och jag har flytt genom att fylla mig själv med sprit
För visst är det ett sorgligt sätt att känna sig hel på när man är sjutton?
Och jag har flytt genom att lägga all min kärlek i en enda man och gjort honom till en Gud
Medan han gjorde mig till ett objekt
Och jag har flytt från alla som någonsin vågat kalla mig för perfekt
Så jag har alltid varit på landsflykt
Alltid sprungit dit benen bär mig
Alltid skrikit från toppen av mina lungor
Och skanderat med i visor om jämlikhet
Använt min poesi som slungor
För att provocera
Få folk att reagera
Tänka om och evaluera
Så jag har alltid varit på landsflykt
Sedan jag var tre, fyra, fem
Men nu är jag arton och längtar bara hem