Jag verkar ha något för,
Trasiga människor,
Som är likt fåglar med krossade vingar,
Jag verkar ha en grej för,
Personer som gått sönder,
Som att jag bestämt mig för,
Att jag måste laga dom till varje pris,
Att jag måste hjälpa dom att förstå att dom inte är en saknad puzzelbit,
Så jag har nog en grej,
För förlorade själar,

För jag såg en haschpsykos,
Ja, stirrade den rätt in i vitögat,
Och den stirrade mig tillbaka igen,
Och blicken som tillhörde en i min egen ålder,
Har jag en gång delat skratt med,
Har jag en gång sprungit ikapp med,
För att hinna med sista tåget hem,
Från ännu en fest,
Där knark, sprit, sex och weed,
Var det enda som surrade i våra skallar,
Och det var livstider sen vi sov tillsammans,
Uppkrupna med små gosedjursnallar,
Så jag hittade henne,
Min gamla kära vän,
Gråtandes på ett tåg,
Så högt att alla hörde,
hennes skrik,
Men ingen svarade till hennes rop på hjälp,
Nej, Ingen brydde sig om den panik,
Som spred sig i hennes ögon,
Så jag försökte ta hennes hand,
Och fråga vad som hänt,
Men hon slet bort den,
Och viskade till mig,
I ett ögonblick av nykterhet,
Om hur hennes langare,
Fyllt henne med substanser,
Och tryckt sig in i hennes kropp,
Och på alla fel sätt som gått,
Så hade han krossat barriärer,
Sprängt gränser,
Och gjort henne från en till två,
Och från hennes ögon föll tårar,
Fyllda av självhat och glitter,
Så jag drog henne till ett sjukhus,
Där vita kakelväggar,
Hade svarta skuggor som slingrade sig,
Likt ormar,
Efter mig,
efter oss,
Och om jag var en vit riddare,
Var hon en prinsessa,
men jag hade ännu inte lärt mig att slåss,
Ens mot mina egna demoner,
Och sjukhuspersonalen tittade på mig,
Med iskall blick,
För vad har egentligen en 19-årig tjej
Att komma med i detta samhället?
Där uppsatta ämbetsmän,
Styr över människoliv,
Och skolbarn pluggar med en kniv,
Tryckt mot sin hals,
Där A till F står inristat,
Och där det inte spelar någon roll,
Vad de än ristar in på sina handleder,
För tydligen går betyg före vårt mående.

Men senast jag hörde av henne,
Fick jag veta att hon låg inlagd för drogmissbruk och haschpsykos,
Och jag fortsätter gå på fester,
Där alla skrattar bort om hur en kan ta bloss efter bloss,
Så jag antar att jag till slut måste lära mig att slåss,
Och bli till en vit riddare i glittrig rustning ändå,
Men jag önskar verkligen att det inte var så...

För jag verkar ha något för trasiga människor,
Och jag verkar ha en grej för förlorade själar,
Som om att jag kunde rädda varenda en av dom,
Om jag bara försökte,
Som om att det aldrig skulle kunna räcka,
Med att bara rädda mig själv,

Men i vår så blev jag kär,
Och jag tänkte att
"Det finns ingenting som slår det här"
Trots att jag då inte ens hade kysst honom,
Men han var likt en liten trasig fågel,
Som inte längre kunde flyga,
Och han trodde att han aldrig skulle kunna duga,
Åt en så fin flicka som jag,
När han var den som fick mig,
Att På alla sätt som var rätt,
Att krossa gränser,
Att spränga barriärer,
Och riva murar,
För det var inte fjärilar i magen,
Utan det var en hel fjärilsträdgård,
Som bosatt sig i min bröstkorg,
Och jag skulle vilja kyssa bort all den sorg,
Som lämnat spår i hans inre,
Som funnits där från det att han var liten, liten och ännu mindre,
För i vår så blev jag kär,
I en som rev ner alla mina murar,
Jag byggt upp med omsorg,
Taggtråd, glasbitar och hat,
Så i vår när jag blev kär,
Och kysste honom för första gången,
Då sprängdes gränser och barriärer,
Då skapades nya atmosfärer,
Nya nivåer utav oändlighet,
Och jag ska sy honom nya vingar,
Även om det tar mig en evighet,
Och jag ska göra det med bästa precision,
Med allra största försiktighet,
Och jag ska älska honom,
Tills vi går från tvåsamhet till enighet

För jag verkar som sagt ha fått en grej för trasiga människor,
Jag förälskar mig i deras fel och brister,
Jag lappar ihop dom,
Med nål och tråd,
Jag gör dom hela med allt jag har,
Och ger allt jag äger,
Så jag har nog en grej för förlorade själar,
Jag älskar dom tills jag knäcker mig själv på mitten,
Jag ger dom allt jag är,
Och blir trasig istället.